Idag är det en blåsig dag på flera olika vis. Ute härjar vinden och jagar runt de regnfyllda molnen ännu så länge regnar det inte.
Inombords "blåser" känslorna runt. I går kväll lovade tonåringen att möta mej för hämtning kl 23. Det var ju "sista" kvällen med gänget hon säger att det känns som om hon lämnar hela tryggheten och vännerna idag.... Jag kan förstå henne. Ingen tonåringen dök upp utan lovar på telefon att hon ska göra en kompis sällskap en halv timme senare... ja ja tänker jag då. Kl 03 inatt hade hon fortfarande inte dykt upp hemma och jag började faktiskt både bli arg och lessen på henne. Får tag i henne per telefon igen och hon lovar åter att genast röra sej hemåt. Totalt utmattad och trött somnar jag väl till för när jag vaknar igen kl 05 så är hon iaf hemma. Med känslan av besvikelse och lite sorg sätter jag så fötterna på golvet när lilleman vaknar och inser att idag är det dagen som tonåringen ska bli internatstuderande.
Jag vet att vi vänjer oss men det känns just nu bara lite vemodigt. Hon har blivit så stor...
Så det blåser ute och inne och jag funderar hela tiden på hur jag ska hantera situationen jag gillar inte att ha uppdämnda känslor som pockar på och vill ut. Jag vill prata om det som hänt och markera en gräns men det känns som helt fel dag. Idag ska jag stötta henne inte ge henne en massa att fundera på det kmr hon få tillräckligt med den närmsta tiden.
Tack för mej vi höres.
Inombords "blåser" känslorna runt. I går kväll lovade tonåringen att möta mej för hämtning kl 23. Det var ju "sista" kvällen med gänget hon säger att det känns som om hon lämnar hela tryggheten och vännerna idag.... Jag kan förstå henne. Ingen tonåringen dök upp utan lovar på telefon att hon ska göra en kompis sällskap en halv timme senare... ja ja tänker jag då. Kl 03 inatt hade hon fortfarande inte dykt upp hemma och jag började faktiskt både bli arg och lessen på henne. Får tag i henne per telefon igen och hon lovar åter att genast röra sej hemåt. Totalt utmattad och trött somnar jag väl till för när jag vaknar igen kl 05 så är hon iaf hemma. Med känslan av besvikelse och lite sorg sätter jag så fötterna på golvet när lilleman vaknar och inser att idag är det dagen som tonåringen ska bli internatstuderande.
Jag vet att vi vänjer oss men det känns just nu bara lite vemodigt. Hon har blivit så stor...
Så det blåser ute och inne och jag funderar hela tiden på hur jag ska hantera situationen jag gillar inte att ha uppdämnda känslor som pockar på och vill ut. Jag vill prata om det som hänt och markera en gräns men det känns som helt fel dag. Idag ska jag stötta henne inte ge henne en massa att fundera på det kmr hon få tillräckligt med den närmsta tiden.
Tack för mej vi höres.
2 kommentarer:
Hej!
Tack för besöket inne hos mig.
Vet precis hur du känner, det är jobbigt att vara tonårsmamma. Det viktigaste är att man kan prata med varandra och att även om man blir arg och besviken ändå visa och berätta hur mycket man älskar sina barn.
Hoppas att ni hann reda ut allt innan hon åkte
Ha det bra
Kram
Ja, det kan ha sina problem med barn. Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer.
Tiden går så fort, snart har de flyttat hemifrån och klarar sig på egna ben.
Ta vara på tiden nu, även om det känns tufft.
- säger jag som är både mormor och gammelmormor.
Skicka en kommentar